sannes

Den första februari bestämde jag mig. Då hade jag mått konstigt och dåligt i minst 2veckor. Mensvärk utan att jag fått mens.Kroppen kändes annorlunda, lite alien. Jag var livrädd, köpte ett graviditetstest men kände på mig att jag redan visste svaret. Ramon försökte lugna mig gång på gång och sa att jag inte behöver oroa mig och att mensen bara var sen. (vilket den nästan aldrig var sen jag slutat med hormoner)

Så var det dock inte, och testet visade +

Min första reaktion var att skratta, jag skrattade tills jag grät. Ramon reagerade typ likadant. Vi kunde inte titta på varandra utan att börja asgarva. Som om det var någonting asroligt, ett skämt, för detta var ju inte på riktigt? Eller?

Samtidigt får vi reda på att Karin blivit allvarligt sjuk och låg inlagd på sjukhuset. Cancer. Jag kunde inte fatta det, kunde inte smaka på ordet, men pappa lät hoppfull, nog skulle hon allt bli frisk.

Jag minns hur jag skämdes över min oro över graviditeten, är jag redo? Vill jag har barn? Nu? osv..

Ganska på en gång fick vi endå veta att det var kritiskt. Cancern satt i levern och den hade spridit ut sig i hela levern. Det fanns ingenting de kunde göra. Vi åkte dit och hälsade på, hon var så liten och tunn att jag knappt kände igen henne. Jag kunde inte tro att det var sant. Varför just hon? Hade hon inte gått igenom tillräckligt? Och varför just pappa? Hade inte han gått igenom tillräckligt? Och varför händer allting på samma gång?

Jag valde att endå berätta om graviditeten. Tänkte att de kanske ville veta endå. Det kändes som rätt val.

Två dagar senare fick Karin flytta hem, med hemvård, alltså läkarvård hemifrån. I veckan var jag och Ramon till barnmorskan och skrev in oss. Det var så sjukt svårt att tänka på graviditeten, att det verkligen hände oss, mitt i allt med Karin, det krockade och jag började må väldigt illa.

Samtidigt hade jag fått provjobb på en nyöppnad butik, där det tyvärr inte var något bra, de hade inte kollektivavtal, och var underbemannade, och krävde/förväntade sig att jag skulle arbeta heltid trots de visste redan innan om Karins cancer och att jag inte kunde det. De sa även att jag inte kunde vara sjuk, för en måste ju ställa upp och jobba endå.

Det var droppen för mig så jag berättade att jag var gravid och att jag mådde jätte illa och inte kunde uppfylla deras krav vilket inte var en lögn. Då avslutades min provanställning och även det mesta av min ångest. Dock varade det inte länge för knappt två dagar senare får jag beskedet att Karin somnat in. Vi trodde hon hade minst en vecka till? en månad? Så var inte fallet, vilket kom som en chock. Även såhär i skrivande stund får jag ibland gråten i halsen och kan inte fatta att hon verkligen är borta. Det känns fortfarande så overkligt. Om två veckor har det gått tre månader.

Efter november och december när jag var sjuk så tänkte jag att ställas inför så mycket på en och samma gång inte skulle hända mer, att det jobbigare var över nu. Men ingenting kan slå februari, månaden då livet ställdes helt på ända, för att aldrig mer bli detsamma.